Höst öst 2005 (Noveber mm), China.

OLYMPISKA Höst-Öst 2005

Det här skulle bli min tredje resa med PEO Bengtsson OL-missionären framför alla andra. En yngling en bra bit över 70 men håller fart i skogen som en ung pojke. De tidigare  två resorna jag varit med på har gått 1989 genom det gamla Sovjetunionen och 1994 i diverse Östländer och sedan via Venedig upp i Tyskland och med avslutning på Danska Jättemilen. Den här resan skulle för första gången gå västerut varför namnet hade bytts ut mot OLYMPISKA HöstÖst-Resan. PEO:s 38:e resa i den här formen.

När mina klubbkamrater hade börjat rulla åter mot Mariefred sökte jag upp bussen och mina nya OL-kompisar för de närmaste två veckorna.

Vi startade dagens 75-milaresa via Växjö mot Malmö och Öresundsbron genom Danmark till Rödby och färjan till Puttgarden. Vid färjan anslöt ytterligare två bussar. Dagens slutdestination var Hotell Formula utanför Bremen i Tyskland.

Måndag och tidig utlastning för att hinna med två lopp. Vi hade 12 mil att åka till Osnabrück. I byn Badlburg hämtade vi upp en lots som trots lokalkännedom hade lite svårt att hitta TC. Gemensam start och en bana på 4 680 meter med två ”fjärilar” som gaffling. Lite segt i kroppen som tyckte det räckte med gårdagens lopp, han skulle snart tvingas ändra sin inställning. Lunch på ett gasthaus så rullade vi vidare mot Holland och Eindhofen 27 mil. Inget stopp vid gränsen (härligt med Chengensamarbetet) Samling vid campingplatsen Di Zvartse Bergen, man anade en viss kupering av namnet. Det var nu 17 grader varmt och hade börjat skymma. Nu hade vi fri start för att hinna runt innan mörkret och det blev ett riktigt tempolopp i den helt flacka terrängen. Det blev ca tre minuters bom på 6: e kontrollen som var en grop i kanten av ett grönområde som var svårt att få grepp om. 5.6 km på 48.27 med sista kilometern i mörker var helt OK. Efter dusch vid TC åkte vi 12 mil till färjeläget i Hock van Holland och kl. 22.00 seglade vi mot Harwich.

Tisdag kl. 7.00 rullade vi av färjan mot London och nu på vänster sida. Vid flygplatsen Stansted hämtade vi upp en Norrman. Det känns lite konstigt att grönskan ser ut som hemma i augusti. Burger Kinglunch, så åkte vi mot Sutton Park ca 15 km norr om Birmingham för en långdistanstävling. Banläggaren hade betonat lång lite extra så vi kom överens om att ta bort ett par kontroller på banan när vi sprang. Här skulle vi få känna på taggig järnek och andra taggiga buskar som det skulle bli mer av under resan. På kvällen gick Hans Bohlin från Orsa och jag in till Birminghams centrum och kollade på en av de mest fascinerande byggnader jag skådat. Ett köpcentrum täckt med blåbelysta kupor och utan en enda rak yta. Som ett krokigt och utdraget globen.

Onsdag och 3 mil NNV-ut till Milford Common on Cannock Chase. Marlén Palmer mor till Steven Palmer som bor och tävlar i Sverige var arrangör. Tuff kupering och meterhöga ormbunkar, störst problem hade jag med näst sista som var en rodhodendronbuske i en brant sluttning.

Vi firade bussägaren Ingemar Carlund från Rävelanda som fyllde 50 år och som springer orientering en gång om året på sin födelsedag som alltid inträffar under Höst Öst. Annars nöjer han sig med att köra.

Färden gick vidare genom Wales 25 mil till Hollyhead, en oändligt vacker resa genom ett väl fårbetat landskap med höga kullar. Vi äntrade snabbfärjan mot Dun Laoghaire på Irlands ostkust. Sjön var grov så att tallrikar och glas åkte av borden i restaurangen när de största vågorna kom. Efter landningen intog vi Hotell Celtic i centrala Dublin.

Torsdag och egen frukost på rummet pga. tidpunkten Avresa 06.00 mot Nordirland. Ca 12 mil till Kilbroney park söder om Belfast. Duggregn och 15 grader. Det startade med parkorientering med inslag av järnek och div. andra taggbuskar. Efter parkdelen hamnade vi i en brutalt brant sluttning med vindfällen och en massa ris. Vi hittade en dusch på en toa och bröt traditionen med ”HöstÖstdusch” i form av handduk och torra kläder. Efter brunch tillbaka till Irland och Killiney Park i SÖ utkanten av Dublin. Kortbana på 2.5 km och mycket kuperat och med kartskala 1:5 000. En underbart vacker plats där man från sluttningen ser över Irländska sjön mot England. Det visade sig vara oerhört svårläst tills man kom underfund med kartan och att stigarna var ersatta med smala gula stråk. Alla grönytor bestod av ginst och järnek. Halva banan sprang jag i ett intensivt regn. På kvällen fest tillsammans med Irländarna på ett grannhotell. God mat, härlig stämning och mycket Irlänsk musik.

Fredag 8 grader vi åkte fem mil söderut till Djouice en skön dalgång med över 400 meter höga sluttningar. Dom tog 5 euro per skalle för att beträda området. Målet låg nedanför ett 50 m högt vattenfall. Jag sprang 3 930 m med 175 m stigning. Rinnande vatten lite överallt i sluttningarna. Efter tävlingen 4.5 mil till snabbfärjan tillbaka mot England. En sak som slår en på Irland är alla vägskyltar har dubbla namn på alla platser. Ett engelskt och ett Gaeliskt eftersom de äldre irländarna främst på landsbygden är tvåspråkiga. Denna överresa i 60 knops fart med den jetdrivna katamaranen blev betydligt lugnare än onsdagens. Därefter en lång bussresa till Ibis Heatrow Hotell på västra sedan av London alldeles intill terminal 5 vid flygplatsen. Framme vid 24-tiden.

Lördag och tävling på ett militärt övningsområde i närheten av Aldershot. Kartan hade använts tidigare för en världscups-OL. Soligt och varmt och ganska lätt orientering. Tillbaka till hotellet och T-banan in till Piccadilly Cirkus för att se närmare på centrala London. Jag slog följe med Roy och Magnus Fransson från Ärla och vi gick runt och kollade på alla omtalade platser från Big Ben till Tower Bridge. Vi hann lagom tillbaka till hotellet för den stora HöstÖst-legendarmiddagen på kvällen. Jag uppfyllde nu kraven för inträde och tilldelades Legendarblus nr 147.

Söndag och regn, färden gick söderut mot Southampton till New Forest. Stortävling med ca. 1200 deltagare. Jag var anmäld i H65 lång och sprang 5.8 km och lyckades trots ett ihärdigt regn pressa mig in på 47.26 och en tredje plats. Hade bara Rune Karlsson Sundbyberg före mig av Svenskarna. Här lämnade nu en buss gänget och åkte mot Sverige med en tredjedel av sällskapet. Vi andra återvände till hotellet för en lugn kväll.

Måndag 7 november. Avresa mot Dover och den stora terminalen för kanaltunneln där all trafik sker med tåg. Vi åkte in längst bak i vårt tåg och rullade något hundratal meter till första tomma vagn. Dörrarna stängdes bakom och man kunde gå ut i vagnen om man önskade. Vi rullade iväg och efter 45 minuter kunde vi köra av tåget i Calais. Nu var vi i Frankrike och färden gick söder ut förbi Bologne till Ecault. Vid tävlingsplatsen hade arrangörerna satt upp partytält med bord och bänkar. Jag hade en lite ömmande vadmuskel så att jag valde kortaste banan 3.2 km. Startade joggande på stigarna. Nästan hela kartan var grön och vegetationen bestod av taggbuskar i olika former, mest björnbär och nyponbuskar. Vi var alldeles invid havet så att kuperingen bestod av sanddyner. Efter löpet blev det picknick med soppa, sallad, vin och kaffe. Sedan startade vi en femtiomilaresa till Luxemburg och staden Esch Alzette. Det lilla landet med en yta som Blekinge, kuperat och med 400 000 innevånare.

Tisdag. Efter frukost startar vi mot Arlon i Belgien. Samling vid en idrottsplats. Valde korta banan 3 240 m, sprang på 25.34 (7.53 pr km) handlade lite lunchkäk i en Lid´l butik och kollade priser. Vinet billigare än läsk och cola  9.5 euro för en hygglig wiskey.

Avresa till Luxemburg och dagens andra tävling som var en parkorientering. För första gången på resan gällde EMIT-stämpling. Tidigare hade allt varit Sportident. Nu gick det tungt och mjölksyran kokade i öronen i uppförsbackarna, utför var benen helt stumma. På kvällen gick vi ut ett gäng och letade upp en liten fin krog med ”franskt kök” och fick en riktig gourmetmiddag.

Onsdag och dags att lämna Luxenburg. Färden gick till Frankrike och vi åkte via Strassbourg mot Mulhouse till en häst och idrottsanläggning. Startade sist och började rätt hyggligt men efter halva banan tog krafterna och därmed skärpan i huvudet slut så att det blev en hel del bommar. 5.5 km med 180 m stigning kändes som det dubbla. Kanske var det att det var 13: e tävlingen på 10 dagar som gav sig tillkänna. Efter lunch vid ett köpcenter åkte vi till en vinprovning i samhället Bergholz-Zell i vindistriktet Alzac. En förlängning av Moseldalen in i Frankrike och med dess fina förutsättningar för produktion av vitviner. Jag köpte lite vitvin innan vi startade färden mot Västra Österrike. Vi åkte via Schweiz och Liechtenstein för att slippa de Tyska vägtullarna. Det fungerar nämligen så att även om man bara passerar ett litet hörn av Tyskland så får man betala vägavgift som om man åker genom hela landet. Mellan Basel och Zürich hämtade vi upp Susanne Lüchers man och två barn. Väl framme vid hotellet i Feldkirch kl. 23.00 satt det trots allt fint med en 4 rätters middag.

Torsdag 10 november. Promenad till TC för Parkorientering hade det sagts. Så mycket traditionell park-OL blev det nu inte. För att undvika värsta buschen blev det rätt mycket runt på stigar. En märklig karta helt utan kurvbild även om det fanns en viss kupering. Lunch på hotellet och sedan buss till Vaduz i Liechtenstein för en stadsorientering. Min hittills märkligaste målplats, på taket till ett nergrävt parkeringshus rakt nedanför fursteresidenset som klänger som ett örnnäste högt uppe i sluttningen. Jag har sprungit i Liechtenstein tidigare men då en så kallad stjärnorientering högt uppe i sluttningen, året var då 1994.

Fredag och uppdelning i bussar efter intresse. Jag åker med till den stora utställningen Tecknorama i Vinterthur utanför Zürich. Den är till stora delar permanent och påminner om Tom Tits i Södertälje fast många gånger större. Den omfattar allt från effekter av olika magnetfält med tex. dansande järnfilspån i olika formationer. En starkströmsshow med ljusbågar och lysande hår på deltagarna. En tillfällig utställning om Albert Ainstein som en tid bodde i Winterthur. I källaren en utställning med modelltåg i olika storlekar. En extra kul sak att se var alla de märkliga kugghjul som minnesgoda tittare på teknikmagasinet minns från inledningen av varje program. Eftermiddagen var vikt för orientering i VM-terrängen från 2003. Banläggaren hade varit human och undvikit de höga och branta sluttningarna.

Lördag och utcheckning. Resan går nu genom Liechtenstein och Schweiz i strålande sol med vidunderliga vyer. Det ligger snö på de flesta alptoppar. Vi åker mot Chur och kossorna går ute och betar trots att marken är täckt av tjock frost. Vi närmar oss Sant Bernardinopasset på smala och slingrande serpentinvägar och klättrar allt högre upp i dalgångarna. En enastående byggnadskonst med alla dessa mjukt rundade tunnlar i olika längder. Själva huvudtunneln är på 7 km innan klättringen utför startar mot dalgången ner mot Lugano. Vi närmar oss Tesserete som är platsen för dagens löp 540 m över havet.

Ombyte utanför bussen på en parkering och sakta joggning till starten högt uppe i en sluttning, tack för det. Skönt att slippa få stigningen på banan. Terräng och karta är från årets junior-VM. Resans absolut trevligaste terräng med gles bokskog och en tjock lövmatta som delvis dolde stigarna. Sol och 19-20 grader varmt och en kropp som plötsligt svarar på gaspådrag igen. Bra orientering utan några bommar. Efter dusch några varma mackor vid bussarna och lite Irich koffie så känns det kanon inför morgondagen. Så rullar vi vidare förbi Milano och stadsdelen Margera strax utanför Venedig. Installation på hotellet och ut på stan för lite käk.

Söndag 13 november och dags för resans nittonde och sista löp. Stadsorienteringen i Venedig. 15 minuters järnvägsresa till Venecia Lucia därefter 45 min. promenad genom hela stan tillika tävlingsområdet utan att se en enda kontroll. Samling i sportcentret Areal som blev ”knökafullt”, det kändes som om man samlat hela femdagars inomhus. Start 10.35 och iväg genom gränderna. Inte så farligt med turister ännu och den här gången fick jag springa utan översvämning i stan. Det stämde fint och farten steg lite i taget tills jag plötsligt fick ett litet ”hjärnsläpp” och hamnade i ett gytter av smala återvändsgränder och fick vända för att hitta mitt spår igen. I gyttret mötte jag Rune Mases till vardags klubbchef i Leksand hockey, han hade gjort samma tavla som jag. Efter detta lyckades jag klara mig utan fler bommar och slutade på en 13:e plats. I lagtävlingen vann vi stort före Hana från Checkien och Simolfan från Österrike. En pizza på kajen innan det var dags att promenera tillbaka till järnvägsstation och bussarna vid hotellet.

!4.45 börjar vi nonstopfärden mot Sverige. Vi åker norrut mot Verona, Trento och Bolzano upp mot Brennerpasset och den Österrikiska gränsen. En snabbpåfyllning i magen på en Mc. Donalds så rullar vi vidare mot Insbrück och München. Vid ett snabbstopp norr om Nürnberg konstaterade vi 4 mil kvar till Berlin sedan är det 24 mil kvar till Rostock och färjeläget. Det mesta av den vägen passeras sovande av mig.

Måndag morgon och lite bunkring i hamnen i Rostock innan vi åker ombord med destination Gedser. Färden går genom ett blåsigt Danmark och via Öresundsbron och prick 13.00 landar vi utanför järnvägsstationen i Lund. Sista biten hem fick bli med tåget via Södertälje och Läggesta.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var den mest välorganiserade av de HöstÖstresor jag hittills har upplevt och jag hoppas att det inte var den sista.

China